I söndags var det äntligen dags att få åka till Ängsholmen där Amanda och hennes kusiner går på konfirmationsläger. Vi har inte sett henne på över två veckor så jag var såååå taggad, som resten av familjen att äntligen få krama om henne. Min fina guddotter och tillika systerdotter Hanna som bor i Miami till vardags och som är på sitt livs äventyr i Sverige med sina bröder och Amanda. Tjejligan i deras hydda och kusin Axel med Tom på axlarna. Min mamma, Sebastian, Hanna och Amanda. Jag var så taggad (på gränsen till överladdad) att ÄNTLIGEN få träffa Amanda så när vi la i land på ön, kastade jag mig om henne och ville aldrig släppa. För första gången på 2.5 vecka kände jag mig hel när hela familjen var samlad. Jag var så glad över att få se henne och få chansen att krama om henne. Visst var hon glad att se oss men inte så exalterad som vi, om vi säger som så. Jag bad att få ta en selfie med henne men hon var inte alls lika intresserad utan sväste mer något om att jag var galen som ville göra det framför hennes nya vänner....och hon ville absolut inte vara med på bild. Med mig. Just nu. Jag kände mig plötsligt överflödig och aningens sårad för min förhoppning om hur vårt första möte skulle bli stämde inte alls över med verkligheten. Hon var (är) mitt uppe i ett läger som hon aldrig vill lämna, har träffat massor av nya vänner, fått erfarenheter för livet och är just nu helt uppslukad av det. Sig själv och sina vänner. Jag har nämt det förut, att jag inte riktigt hänger med att barnen blir äldre, mer självständiga och snart typ flyttar ut. Jag är självklart så STOLT över att de just utvecklas i rätt riktning, hittar sig själva och blir mer självständiga. De är alla underbara ungar som är duktiga i skolan, har schysta och fina vänner, är väluppfostrade och mycket kärleksfulla och vi har uppfostrat barnen att våga tro på sig själva och veta om att de duger PRECIS som de är. Så vi vet att de har en trygg och bra grund i sig själva och oss att utgå ifrån. Men känslan att bli "övergiven" ligger ju hos mig som valt att arbeta med egna bolag hemifrån för att kunna vara hands on med dem utan barnvakter eller annan hjälp och det är väl just den här första erfarenheten som uppdagas nu, att vår lilla Amanda börjar bli "vuxen". Att de klarar det mesta själv. Nu går vi in i en ny fas i vår relation och den kommer ju självklart vara lika fin och betydelsefull....Jag måsta bara vänja mig...haha! Efter en liten stund efter första vårt möte nere på bryggan, kom Amanda fram och gav mig den största och bästa kramen. Det värmde ett mammahjärta kan jag lova...haha! Har ni känt så här någonsin? Har ni äldre barn? Hur förbereder man sig för allt det här "nya"? Dela gärna med er för just nu vill jag stoppa tiden....haha!
