Alltså det är med sååå många känslor i kroppen när vi firar vår minsting som nu blir 8 år och inte är så liten längre. Liten blir stor. Nästa vecka firar vi Amanda som fyller 16 år. Sweet sixteen. Amanda och Tom, äldst och yngst, hade SAMMA due-date (26e augusti) men Amanda kom den 31:e och Tom togs ut med snitt den 24:e. Så lustigt att av fyra barn så hade den första och sista exakt samma dag?! Att barnen blir stora är ju fantastiskt men jag hänger liksom inte med. Stanna tiden. Men ändå inte. Splittrad. Alltså självklart är jag glad och stolt över att de blir äldre och mer självständiga med allt vad det innebär men jag blir också lite skraj att man ska bli "bortglömd" då de fixar det mesta själva nu. Inte allt såklart. Jag har också valt (för att jag har kunnat) att ha jobb som gjort mina tider flexibla så att jag ha kunnat vara hemma mycket, hämtat tidigt på dagis och i skolan. Jag är och har alltid varit en närvarande mamma men känner plötsligt: HJÄLP snart flyttar alla ut och kanske är det rädslan att inte vara behövd?! Vilket man såklart alltid kommer att vara men på olika sätt. Att de frigör sig är underbart och man uppfostrar ju barnen till bli självständiga, empatiska, starka individer med god självkänsla och kompass. MEN ändå känner jag lite HJÄLP. Kan inte hjälpas. Haha.... Någon mer som känner som jag? Kram på er Grattis ÄLSKADE Tom, världens ljuvligaste 8:åring.
